The Gorefather.

Vid frågan om vilka de viktigaste personer ur mänsklighetens mörka historia är, så kan listan givetvis göras lång men bland de första namn som kommer till åtanke i min bok är Djävulen och Mario Bava (inte nödvändigtvis i den ordningen). Den senare, kanske inte roten till all ondska, men definitivt till en mängd mästerverk samt såklart och tyvärr den uppsjö av skit till skräpkultur som vi översköljs av var gång vi bläddrar i filmhyllan.

Född 1914 fick han ett försprång till så många lysande filmskapare som kommit efter honom; emedan han själv var med ifrån begynnelsen utav filmen som fenomen. Frågan står och förblir kvar – obesvarad – hade någon kunnat göra det bättre eller kommer det alltid att vara så att vad som än görs så blir det aldrig bättre än en sämre kopia utav Bavas verk? Det finns ingen ände för fascinationen av Fredagen den 13:e (1979) som så ofta omnämns som stilbildande i slasher-genren, denna tidlösa kultrulle och måste i alla filmfånars samling. Sean Cunningham som regisserade denna gunstling i Amerikansk skräck var så starkt influerad utav Bava att han – rakt av – kopierat mordscener ur den sistnämndes, alltför ofta, förbisedda mästerstycke Ecologia del delitto (Bay of Blood, A) som spelades in nästan ett decennium tidigare. Detta säger en del om hur starkt inflytelserik Mario Bava var – ingenium - men sätter även Italienskt filmskapande, överhuvudtaget, på kartan och sin plats i historien. Jag hänvisar till tidigare presenterade regissörer och fulländar nu med de tre vise männens ankare och stiftare av skräckgenren som den ser ut idag; även om utvecklingen alltsom oftast tycks sträva bakåt emedan dagens filmskapare varken förvaltar eller utvecklar arvet med den tillbörliga respekt och vördnad som det faktiskt och verkligen förtjänar. Jag vill alltså rekommendera att, då ni nu nästa gång finner er villrådiga inför valet av film; vänd er åt denne gudfader av skräck och låt er förföras som förfäras samt hänföras och njuta av det sanna och rena ondskans väsen, vilket är avlat av en ohelig allians mellan visuell magi och genialiskt historieberättande.

Morgon i Sovstaden.

Då dagen begynner med solens kalla sken trevande över täcket; utläser drömmar i blindskrift längs sänglinnets böljande landskap och tyder dem med löjeväckande optimism; en brandröd höstdag i solregnet. En dag av lagom fadd smak, fuktiga höstlöv klistrade till en kuliss i papier-maché och järngrå skyar; undantaget dessa de himmelens fönster som spiller ljus och hundväder från därbakom.

Absolut avskild från feberyran som snurrar i tivolifart; vrider sig – i konvulsioner – hetsjakt på sin egen svans. Utsträckt under ytan av medvetande och håller andan; tillvarons perfekta medelpunkt, tickande urverk bortom tidsbegrepp och grepp. Vansinnet vankar av och an bakom sitt glas; ser in – ser tillbaka. Jag dröjer bland ruiner av drömmar i min säng; här är jag osårbar och absolut, suverän och totalt jävla fantastisk.

Vore jag i tryggt förvar såframt jag låter bli att andas; ett perfekt ögonblick till.