Då dagen begynner med solens kalla sken trevande över täcket; utläser drömmar i blindskrift längs sänglinnets böljande landskap och tyder dem med löjeväckande optimism; en brandröd höstdag i solregnet. En dag av lagom fadd smak, fuktiga höstlöv klistrade till en kuliss i papier-maché och järngrå skyar; undantaget dessa de himmelens fönster som spiller ljus och hundväder från därbakom.
Absolut avskild från feberyran som snurrar i tivolifart; vrider sig – i konvulsioner – hetsjakt på sin egen svans. Utsträckt under ytan av medvetande och håller andan; tillvarons perfekta medelpunkt, tickande urverk bortom tidsbegrepp och grepp. Vansinnet vankar av och an bakom sitt glas; ser in – ser tillbaka. Jag dröjer bland ruiner av drömmar i min säng; här är jag osårbar och absolut, suverän och totalt jävla fantastisk.
Vore jag i tryggt förvar såframt jag låter bli att andas; ett perfekt ögonblick till.
