Intill Fulci i filmhyllan finner man Argento (och ni förstår förstås att filmerna inte är sorterade i bokstavsordning). Allmänbildning är att i varje fall inte mindre än ha en aning om allting; och med allting menar jag förstås allting. Att tala om Giallo och därtill känna till Lucio Fulci men inte nämna Dario Argento; vore alltså att avslöja sig själv som pretentiös posör.
Då man talar om film och då man talar om skräck så finns där en del namn som kanske inte så självklart dyker upp men som tvivelsutan borde göra så; Suspiria (1977) är ett utav dessa. Inte enbart därför att det är en utav mina absoluta, personliga, favoriter - utan därför att den är central och livsavgörande för hela genren.
Mästerverket inleds med ett dubbelmord och därifrån blir det bara bättre. Det är en vackert stilistisk skräckfilm som har de rätta ingredienserna: internatskola för tonåriga balettelever någonstans i Europa, en häxkult under ledning av självaste Mater Suspiriorum, ond bråd död och allt detta till ett fantastiskt soundtrack. Det är inte för inte som Dario Argento blivit kallad Europas svar på Hitchcock; hans filmer håller att se på även förutan ljud emedan de är visuella konststycken, väl avvägda och stundom känns det som vore varje bildruta matematiskt uträknad för att följa de gyllene mått och oskrivna lagar om balans och symmetri.
Dario föddes 1940 i Rom och var den Italienske producenten Salvatore Argentos första barn, han började sin karriär som filmkritiker men kärleken till berättandet som han burit sedan barnsben (och som var ett arv från inga mindre än den västerländska sagotraditionens ur- som gudfäder, E. A. Poe, H. C. Andersen och bröderna Grimm) fick honom att följa i sin faders fotstpår och hans första arbete var en del utav vad som kom att bli den tidlösa westernklassikern Once upon a time in the west (1967). Stilgrepp som är genomgående för alla hans egna produktioner (och som är jättehäftigt att känna till) är bl.a. de att han alltid själv läser in berättarrösten och vad det gäller morden utförda av män så visas ofta bara mördarens händer och dessa, de ädla hantverkens flinka fingrar, är då alltid regissörens egna. Man ska ha sett åtminstone några av hans filmer för det är under alla omständigheter fint att kunna namedroppa i en diskussion; har du fler namn eller kanske rentav, för kontrahenten, nya och okända titlar så är det plus i kanten och du framstår som både intressantare och därtill mer intagande som person.
Fridens liljor.
