En vanlig vardag på sofflocket, sysselsatt med allt annat än vad jag borde; ser på film (och således följer nu en recension samt en introduktion för den aspirerande nörden). House by the cemetery (1981) ska alltså vara en utav Lucio Fulcis fullträffar, något som jag själv inte vill uttala mig om emedan jag inte sett alla ännu, men inte desto mindre så är det en fantastiskt fin film. Norman Boyle (Paolo Malco) flyttar in i ett ensligt hus tillsammans med sin fru Lucy (Catriona MacColl) och sonen Bob (Giovanni Frezza - som även medverkade i Manhattan baby, 1982). Legenden berättar om en viss Dr. Freudstein som en gång ägde huset och alldeles tydligt inte flyttat därifrån. Stämningen är på topp och jag antar att den därför är ganska ensam i sin genre om att vara en mysig gore-film; föreställningen rör sig genom ett halvt sömndrucket rus till ett fantastiskt soundtrack. En snygg produktion och ett stilistiskt hantverk som visar vad Europeisk film gjort sig känt för.
Fantastiskt fatala missar förekommer och en av de mest underhållande detaljer som jag vid denna första session lade märke till (och inte utan ett leende på läpparna ifrågasatte): varför maken ger sig av till New York för att leta efter Dr. Freudsteins grav, då hans fru just hittat den - mitt på vardagsrumsgolvet?
H.P. Lovecraft går igen och så gör även Henry James i den här otroligt charmiga kultfilmen, liksom i de flesta andra verk från regissören. Lite grundläggande kunskaper som kan vara viktiga och komma väl till pass då du vill imponera och göra ett intryck på någon; Lucio Fulci föddes sommaren 1927 och blev 69 år innan han gick bort i sviterna av diabetes (frånfället antas ha varit självmord). Efter påbörjade medicinstudier sadlade han, mot slutet av 60-talet, om och blev filmregissör istället; främst inriktad på Giallo (italienska våldsfilmer som ofta anses vara föregångaren till den senare slasher-genren). 1979 fick Fulci sitt internationella genombrott med filmen Zombie 2 och kritikerna gav George A. Romero (med sin living dead-trilogi) äran för Fulcis framgångar - trots att inget samband finns, filmerna emellan, annat än tema (vilket inte var något exklusivt eller för Romero unikt). Lucios filmer, däremot, har fått välförtjänt och gott rykte om sig att vara de blodigaste och mest våldsamma i filmhistorien och han var därför både banbrytande och stilbildande. För den som är intresserad kan jag, utöver House by the cemetery, rekommendera både City of the living dead (1980) och Beyond (1981).
Fridens liljor.
