San Francisco.

Från tristessen av Stockholms grå och kalla till en stad som aldrig sover i ett land av supersize, plast och till salu - vem hade kunnat ana? nu, slagen till ro i en sunkig skrubb på 3x4 med handfat och ett fönster som inte går att stänga till (nämnde jag att det är en stad som aldrig sover?). Två block ifrån Jack Kerouac ave. som förvisso inte är annat än en sunkig gränd som stinker av matrester - som allt annat. Gatorna är packade av packade som snarare står än går och det är nästan så att man saknar den fascistiska organisationen av Sverige; håll till höger och stå i kö. I gränslandet av Chinatown och Little Italy, bland Irländska pubar och indiska restauranger i en multikulturell mältdegel är det svårt att känna sig som en främling och jag är lika hemma här som ingen annanstans. I korridoren på våningen under finns en Vietnamveteran som undrar om jag är Kommunist och jag ser mitt eget bästa och givetvis är jag inte det. Staden låter inte alls som Red House Painters men samtidigt är ingenting annat heller som jag väntat eller trott; det är inte en Amerikansk stad i ordets rätta bemärkelse och jag kan säga att jag antagligen är väldigt tacksam därför. Det här är inte Kalifornien; det är ett kallt någonting annat.