Dario Argento & Suspiria.

Intill Fulci i filmhyllan finner man Argento (och ni förstår förstås att filmerna inte är sorterade i bokstavsordning). Allmänbildning är att i varje fall inte mindre än ha en aning om allting; och med allting menar jag förstås allting. Att tala om Giallo och därtill känna till Lucio Fulci men inte nämna Dario Argento; vore alltså att avslöja sig själv som pretentiös posör.

Då man talar om film och då man talar om skräck så finns där en del namn som kanske inte så självklart dyker upp men som tvivelsutan borde göra så; Suspiria (1977) är ett utav dessa. Inte enbart därför att det är en utav mina absoluta, personliga, favoriter - utan därför att den är central och livsavgörande för hela genren.

Mästerverket inleds med ett dubbelmord och därifrån blir det bara bättre. Det är en vackert stilistisk skräckfilm som har de rätta ingredienserna: internatskola för tonåriga balettelever någonstans i Europa, en häxkult under ledning av självaste Mater Suspiriorum, ond bråd död och allt detta till ett fantastiskt soundtrack. Det är inte för inte som Dario Argento blivit kallad Europas svar på Hitchcock; hans filmer håller att se på även förutan ljud emedan de är visuella konststycken, väl avvägda och stundom känns det som vore varje bildruta matematiskt uträknad för att följa de gyllene mått och oskrivna lagar om balans och symmetri.

Dario föddes 1940 i Rom och var den Italienske producenten Salvatore Argentos första barn, han började sin karriär som filmkritiker men kärleken till berättandet som han burit sedan barnsben (och som var ett arv från inga mindre än den västerländska sagotraditionens ur- som gudfäder, E. A. Poe, H. C. Andersen och bröderna Grimm) fick honom att följa i sin faders fotstpår och hans första arbete var en del utav vad som kom att bli den tidlösa westernklassikern Once upon a time in the west (1967). Stilgrepp som är genomgående för alla hans egna produktioner (och som är jättehäftigt att känna till) är bl.a. de att han alltid själv läser in berättarrösten och vad det gäller morden utförda av män så visas ofta bara mördarens händer och dessa, de ädla hantverkens flinka fingrar, är då alltid regissörens egna. Man ska ha sett åtminstone några av hans filmer för det är under alla omständigheter fint att kunna namedroppa i en diskussion; har du fler namn eller kanske rentav, för kontrahenten, nya och okända titlar så är det plus i kanten och du framstår som både intressantare och därtill mer intagande som person.

Fridens liljor.

Lucio Fulci & Giallo.

En vanlig vardag på sofflocket, sysselsatt med allt annat än vad jag borde; ser på film (och således följer nu en recension samt en introduktion för den aspirerande nörden). House by the cemetery (1981) ska alltså vara en utav Lucio Fulcis fullträffar, något som jag själv inte vill uttala mig om emedan jag inte sett alla ännu, men inte desto mindre så är det en fantastiskt fin film. Norman Boyle (Paolo Malco) flyttar in i ett ensligt hus tillsammans med sin fru Lucy (Catriona MacColl) och sonen Bob (Giovanni Frezza - som även medverkade i Manhattan baby, 1982). Legenden berättar om en viss Dr. Freudstein som en gång ägde huset och alldeles tydligt inte flyttat därifrån. Stämningen är på topp och jag antar att den därför är ganska ensam i sin genre om att vara en mysig gore-film; föreställningen rör sig genom ett halvt sömndrucket rus till ett fantastiskt soundtrack. En snygg produktion och ett stilistiskt hantverk som visar vad Europeisk film gjort sig känt för.

Fantastiskt fatala missar förekommer och en av de mest underhållande detaljer som jag vid denna första session lade märke till (och inte utan ett leende på läpparna ifrågasatte): varför maken ger sig av till New York för att leta efter Dr. Freudsteins grav, då hans fru just hittat den - mitt på vardagsrumsgolvet?

H.P. Lovecraft går igen och så gör även Henry James i den här otroligt charmiga kultfilmen, liksom i de flesta andra verk från regissören. Lite grundläggande kunskaper som kan vara viktiga och komma väl till pass då du vill imponera och göra ett intryck på någon; Lucio Fulci föddes sommaren 1927 och blev 69 år innan han gick bort i sviterna av diabetes (frånfället antas ha varit självmord). Efter påbörjade medicinstudier sadlade han, mot slutet av 60-talet, om och blev filmregissör istället; främst inriktad på Giallo (italienska våldsfilmer som ofta anses vara föregångaren till den senare slasher-genren). 1979 fick Fulci sitt internationella genombrott med filmen Zombie 2 och kritikerna gav George A. Romero (med sin living dead-trilogi) äran för Fulcis framgångar - trots att inget samband finns, filmerna emellan, annat än tema (vilket inte var något exklusivt eller för Romero unikt). Lucios filmer, däremot, har fått välförtjänt och gott rykte om sig att vara de blodigaste och mest våldsamma i filmhistorien och han var därför både banbrytande och stilbildande. För den som är intresserad kan jag, utöver House by the cemetery, rekommendera både City of the living dead (1980) och Beyond (1981).

Fridens liljor.

Stockholm After Midnight.

Fint främmande från fjärran studentstad, med allt vad detta innebär; dansanta som råttor på ett bord träder vi, uppvärmda av vin och skratt, in i dekadansen. Förstås med pauser för att bl.a. besöka Moderna Museets förhandenvarande utställning av Max Ernsts verk. Mer vansinne och mer revolution på gränsen mellan dröm och verklighet.

Onämnbara fasor möts i de nog så otrevliga Stockholmarna, som tycks vara i sitt esse och bjuder på det bästa av det värsta. Helgen når så sitt slut i en soffa framför en film; dästa, jästa och måttligt ofräscha över en efterlängtad tallrik mat.

Tid i goda vänners lag är väl spenderad och minst sju resor värre än vilken annan hälsoresa som helst och bäst av allt är att det inte spelar någon som helst roll var man hamnar eftersom det ju är trippen som är målet - och vilken tripp sedan.

Fridens liljor.