San Francisco.

Från tristessen av Stockholms grå och kalla till en stad som aldrig sover i ett land av supersize, plast och till salu - vem hade kunnat ana? nu, slagen till ro i en sunkig skrubb på 3x4 med handfat och ett fönster som inte går att stänga till (nämnde jag att det är en stad som aldrig sover?). Två block ifrån Jack Kerouac ave. som förvisso inte är annat än en sunkig gränd som stinker av matrester - som allt annat. Gatorna är packade av packade som snarare står än går och det är nästan så att man saknar den fascistiska organisationen av Sverige; håll till höger och stå i kö. I gränslandet av Chinatown och Little Italy, bland Irländska pubar och indiska restauranger i en multikulturell mältdegel är det svårt att känna sig som en främling och jag är lika hemma här som ingen annanstans. I korridoren på våningen under finns en Vietnamveteran som undrar om jag är Kommunist och jag ser mitt eget bästa och givetvis är jag inte det. Staden låter inte alls som Red House Painters men samtidigt är ingenting annat heller som jag väntat eller trott; det är inte en Amerikansk stad i ordets rätta bemärkelse och jag kan säga att jag antagligen är väldigt tacksam därför. Det här är inte Kalifornien; det är ett kallt någonting annat.

The Gorefather.

Vid frågan om vilka de viktigaste personer ur mänsklighetens mörka historia är, så kan listan givetvis göras lång men bland de första namn som kommer till åtanke i min bok är Djävulen och Mario Bava (inte nödvändigtvis i den ordningen). Den senare, kanske inte roten till all ondska, men definitivt till en mängd mästerverk samt såklart och tyvärr den uppsjö av skit till skräpkultur som vi översköljs av var gång vi bläddrar i filmhyllan.

Född 1914 fick han ett försprång till så många lysande filmskapare som kommit efter honom; emedan han själv var med ifrån begynnelsen utav filmen som fenomen. Frågan står och förblir kvar – obesvarad – hade någon kunnat göra det bättre eller kommer det alltid att vara så att vad som än görs så blir det aldrig bättre än en sämre kopia utav Bavas verk? Det finns ingen ände för fascinationen av Fredagen den 13:e (1979) som så ofta omnämns som stilbildande i slasher-genren, denna tidlösa kultrulle och måste i alla filmfånars samling. Sean Cunningham som regisserade denna gunstling i Amerikansk skräck var så starkt influerad utav Bava att han – rakt av – kopierat mordscener ur den sistnämndes, alltför ofta, förbisedda mästerstycke Ecologia del delitto (Bay of Blood, A) som spelades in nästan ett decennium tidigare. Detta säger en del om hur starkt inflytelserik Mario Bava var – ingenium - men sätter även Italienskt filmskapande, överhuvudtaget, på kartan och sin plats i historien. Jag hänvisar till tidigare presenterade regissörer och fulländar nu med de tre vise männens ankare och stiftare av skräckgenren som den ser ut idag; även om utvecklingen alltsom oftast tycks sträva bakåt emedan dagens filmskapare varken förvaltar eller utvecklar arvet med den tillbörliga respekt och vördnad som det faktiskt och verkligen förtjänar. Jag vill alltså rekommendera att, då ni nu nästa gång finner er villrådiga inför valet av film; vänd er åt denne gudfader av skräck och låt er förföras som förfäras samt hänföras och njuta av det sanna och rena ondskans väsen, vilket är avlat av en ohelig allians mellan visuell magi och genialiskt historieberättande.

Morgon i Sovstaden.

Då dagen begynner med solens kalla sken trevande över täcket; utläser drömmar i blindskrift längs sänglinnets böljande landskap och tyder dem med löjeväckande optimism; en brandröd höstdag i solregnet. En dag av lagom fadd smak, fuktiga höstlöv klistrade till en kuliss i papier-maché och järngrå skyar; undantaget dessa de himmelens fönster som spiller ljus och hundväder från därbakom.

Absolut avskild från feberyran som snurrar i tivolifart; vrider sig – i konvulsioner – hetsjakt på sin egen svans. Utsträckt under ytan av medvetande och håller andan; tillvarons perfekta medelpunkt, tickande urverk bortom tidsbegrepp och grepp. Vansinnet vankar av och an bakom sitt glas; ser in – ser tillbaka. Jag dröjer bland ruiner av drömmar i min säng; här är jag osårbar och absolut, suverän och totalt jävla fantastisk.

Vore jag i tryggt förvar såframt jag låter bli att andas; ett perfekt ögonblick till.

Dario Argento & Suspiria.

Intill Fulci i filmhyllan finner man Argento (och ni förstår förstås att filmerna inte är sorterade i bokstavsordning). Allmänbildning är att i varje fall inte mindre än ha en aning om allting; och med allting menar jag förstås allting. Att tala om Giallo och därtill känna till Lucio Fulci men inte nämna Dario Argento; vore alltså att avslöja sig själv som pretentiös posör.

Då man talar om film och då man talar om skräck så finns där en del namn som kanske inte så självklart dyker upp men som tvivelsutan borde göra så; Suspiria (1977) är ett utav dessa. Inte enbart därför att det är en utav mina absoluta, personliga, favoriter - utan därför att den är central och livsavgörande för hela genren.

Mästerverket inleds med ett dubbelmord och därifrån blir det bara bättre. Det är en vackert stilistisk skräckfilm som har de rätta ingredienserna: internatskola för tonåriga balettelever någonstans i Europa, en häxkult under ledning av självaste Mater Suspiriorum, ond bråd död och allt detta till ett fantastiskt soundtrack. Det är inte för inte som Dario Argento blivit kallad Europas svar på Hitchcock; hans filmer håller att se på även förutan ljud emedan de är visuella konststycken, väl avvägda och stundom känns det som vore varje bildruta matematiskt uträknad för att följa de gyllene mått och oskrivna lagar om balans och symmetri.

Dario föddes 1940 i Rom och var den Italienske producenten Salvatore Argentos första barn, han började sin karriär som filmkritiker men kärleken till berättandet som han burit sedan barnsben (och som var ett arv från inga mindre än den västerländska sagotraditionens ur- som gudfäder, E. A. Poe, H. C. Andersen och bröderna Grimm) fick honom att följa i sin faders fotstpår och hans första arbete var en del utav vad som kom att bli den tidlösa westernklassikern Once upon a time in the west (1967). Stilgrepp som är genomgående för alla hans egna produktioner (och som är jättehäftigt att känna till) är bl.a. de att han alltid själv läser in berättarrösten och vad det gäller morden utförda av män så visas ofta bara mördarens händer och dessa, de ädla hantverkens flinka fingrar, är då alltid regissörens egna. Man ska ha sett åtminstone några av hans filmer för det är under alla omständigheter fint att kunna namedroppa i en diskussion; har du fler namn eller kanske rentav, för kontrahenten, nya och okända titlar så är det plus i kanten och du framstår som både intressantare och därtill mer intagande som person.

Fridens liljor.

Lucio Fulci & Giallo.

En vanlig vardag på sofflocket, sysselsatt med allt annat än vad jag borde; ser på film (och således följer nu en recension samt en introduktion för den aspirerande nörden). House by the cemetery (1981) ska alltså vara en utav Lucio Fulcis fullträffar, något som jag själv inte vill uttala mig om emedan jag inte sett alla ännu, men inte desto mindre så är det en fantastiskt fin film. Norman Boyle (Paolo Malco) flyttar in i ett ensligt hus tillsammans med sin fru Lucy (Catriona MacColl) och sonen Bob (Giovanni Frezza - som även medverkade i Manhattan baby, 1982). Legenden berättar om en viss Dr. Freudstein som en gång ägde huset och alldeles tydligt inte flyttat därifrån. Stämningen är på topp och jag antar att den därför är ganska ensam i sin genre om att vara en mysig gore-film; föreställningen rör sig genom ett halvt sömndrucket rus till ett fantastiskt soundtrack. En snygg produktion och ett stilistiskt hantverk som visar vad Europeisk film gjort sig känt för.

Fantastiskt fatala missar förekommer och en av de mest underhållande detaljer som jag vid denna första session lade märke till (och inte utan ett leende på läpparna ifrågasatte): varför maken ger sig av till New York för att leta efter Dr. Freudsteins grav, då hans fru just hittat den - mitt på vardagsrumsgolvet?

H.P. Lovecraft går igen och så gör även Henry James i den här otroligt charmiga kultfilmen, liksom i de flesta andra verk från regissören. Lite grundläggande kunskaper som kan vara viktiga och komma väl till pass då du vill imponera och göra ett intryck på någon; Lucio Fulci föddes sommaren 1927 och blev 69 år innan han gick bort i sviterna av diabetes (frånfället antas ha varit självmord). Efter påbörjade medicinstudier sadlade han, mot slutet av 60-talet, om och blev filmregissör istället; främst inriktad på Giallo (italienska våldsfilmer som ofta anses vara föregångaren till den senare slasher-genren). 1979 fick Fulci sitt internationella genombrott med filmen Zombie 2 och kritikerna gav George A. Romero (med sin living dead-trilogi) äran för Fulcis framgångar - trots att inget samband finns, filmerna emellan, annat än tema (vilket inte var något exklusivt eller för Romero unikt). Lucios filmer, däremot, har fått välförtjänt och gott rykte om sig att vara de blodigaste och mest våldsamma i filmhistorien och han var därför både banbrytande och stilbildande. För den som är intresserad kan jag, utöver House by the cemetery, rekommendera både City of the living dead (1980) och Beyond (1981).

Fridens liljor.

Stockholm After Midnight.

Fint främmande från fjärran studentstad, med allt vad detta innebär; dansanta som råttor på ett bord träder vi, uppvärmda av vin och skratt, in i dekadansen. Förstås med pauser för att bl.a. besöka Moderna Museets förhandenvarande utställning av Max Ernsts verk. Mer vansinne och mer revolution på gränsen mellan dröm och verklighet.

Onämnbara fasor möts i de nog så otrevliga Stockholmarna, som tycks vara i sitt esse och bjuder på det bästa av det värsta. Helgen når så sitt slut i en soffa framför en film; dästa, jästa och måttligt ofräscha över en efterlängtad tallrik mat.

Tid i goda vänners lag är väl spenderad och minst sju resor värre än vilken annan hälsoresa som helst och bäst av allt är att det inte spelar någon som helst roll var man hamnar eftersom det ju är trippen som är målet - och vilken tripp sedan.

Fridens liljor.